Tulkarem är en stor stad men de som bor här beskriver den ändå som en by där alla känner alla och många är släkt med varandra på ett eller annat sätt. För min del är detta bara en fördel, jag träffar nya människor varje dag och har snabbt fått fantastiska vänner. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna komma människor så nära på så kort tid.

Att beskriva livet i Tulkarem och i övriga Palestina med ord är svårt. Lukterna, smakerna, färgerna och ljuden saknas och det känns som jag aldrig kan göra människorna här rättvisa. I det här brevet vill jag i alla fall göra ett försök genom att berätta om några av mina vänner.

Abdulkarim
Abdulkarim arbetar för den israeliska människorättsorganisationen B’tselem, The Israeli Information Centre for Human Rights in the Occupied Territories. B’tselem etablerades 1989 i syfte att förändra Israels policy i det palestinska ockuperade området och främja respekten för palestiniers mänskliga rättigheter. B’tselem vill motverka den förnekelse som de anser finns bland israeler om vad som pågår i det palestinska ockuperade området samt påverka israeliska parlamentariker genom att dokumenterar kränkningar av palestiniers mänskliga rättigheter. På B’tselems hemsida finns många utmärkta rapporter som jag verkligen rekommenderar: www.btselem.org.
B’tselem har ett litet kontor i Tulkarem, dit jag ofta går för att dricka kaffe med Abdulkarim och få uppdateringar om läget i staden och omgivande byar. Abdulkarim är en klok man med ett eftertänksamt sätt och mycket sorg i sina ögon, som jag tror kommer av allt han ser dagligen och alla människoöden han får ta del av. Man vänjer sig aldrig, som han säger. Hur kan man någonsin vänja sig vid att se andra människor lida?

Insherah

Insherah är en afropalestinsk kvinna vars far föddes i Haifa och flydde till Tulkarem Camp, det största av stadens två flyktingläger, under det första israelisk-arabiska kriget 1948.  Insherah är lärare, aktivist och ansvarig för flyktinglägrets kvinnocenter. En av de manliga lärarna säger med stor respekt i rösten att Insherah arbetar lika mycket som 50 män! Hon är en stark kvinna med ett busigt skratt och plirande blick under sin hijab. Häromdagen fick Insherah veta att hon har utnämnts till rektor för en skola och hon kunde inte dölja sin glädje när barnen i flyktinglägret gratulerade henne med stående applåder.

Mouna

I Tulkarem finns nuförtiden bara två kristna familjer, en grekisk-ortodox och en katolsk. Mouna är katolik och bor ensam med sin mor i ett litet, skjulliknande hus med mycket låg standard. Familjen kommer ursprungligen från Libanon och till skillnad från den andra kristna familjen som är väletablerade i Tulkarem är Mouna och hennes mor helt isolerade utan släktingar eller vänner. Modern är gammal och kan inte gå medan Mouna det senaste året har lidit av en blodsjukdom som ger henne utslag och vita fläckar över hela kroppen. Hon har inte råd med den medicin hon rekommenderats av läkare eftersom hennes och moderns ekonomiska situation är akut. Trots flera försök har de inte lyckats få någon hjälp via kyrkor eller internationella organisationer vare sig i Tulkarem eller i andra städer.

Shadi

Shadi driver Oriental Call Establishment, som arbetar med att främja den palestinska kulturen bland framför allt unga i Tulkarem. De ordnar kurser i dabhka, traditionell palestinsk dans, oud, en slags gitarr, trummor och andra instrument. Sahdi spelar själv oud och sjunger i bandet Al-Asalah Music Band, vars yngste medlem är fjortonårige Jaffar. Sahdi säger att han har övergett politiken för att istället bekämpa Israels ockupation genom att stärka den palestinska kulturen. Jag förstår Shadis val. För inte så länge sedan avtjänade han ett fyraårigt fängelsestraff för att ha skrivit politiska sånger.

Amir

I Tulkarem finns en stor frukt- och grönsaksmarknad som jag besöker så gott som varje dag. Folk har vant sig vid att se oss följeslagare nu men många tittar ändå nyfiket, hälsar och säger välkommen, bjuder oss ofta på te och kaffe. Det är en härlig atmosfär i hela stadskärnan och vore det inte för värmen skulle jag gärna strosa runt i de trånga gränderna i timmar.

Inne i marknadsområdet springer en massa småkillar runt och säljer allehanda varor för 1 shekel styck (mindre än 2 svenska kronor). De är riktiga försäljare fast de bara är i 10-årsåldern men de tjänar inga stora summor. De flesta pojkarna går i trasiga kläder och jag undrar ofta hur deras familjer har det.

En av killarna vi alltid träffar heter Amir (Amir betyder prins) och han lever verkligen upp till namnet. I början följde han oss var vi gick, såg på oss med stora hundögon, lade huvudet på sned och sade med alltmer desperat röst ”one shekel” när vi avböjde hans ivriga försäljningsknep. Till slut brukade han låta som om han höll på att kvävas, drog mödosamt efter luft och så ett sista ”ooooone sheeekel”… Vem kan säga nej då?

Nuförtiden kommer Amir fram till oss, visar sin ask med tuggummin, tandpetare, bomullspinnar eller halsband och väntar inte ens på att vi ska svara innan han imiterar vårt ”la, shukran”, nej tack. Vi skrattar och så fortsätter vi prata om hans dag. Nu har Amir börjat skolan och det är han glad för, eftersom det betyder att han bara behöver jobba på marknaden halva dagarna. Jag lägger undan pengar för varje tuggummipaket jag inte köper av Amir och ska ge honom något fint innan vi åker.

Muawya

Muawya är 34 år och bor i Shweikeh, en by utanför Tulkarem. Han har en universitetsexamen i Business administration men efter att länge ha försökt få jobb inom sitt område utan resultat köpte han en bil och började köra taxi. Förr om åren, innan muren byggdes och innan det fanns fullt så många checkpoints och andra rörelsehinder på Västbanken, brukade Muawyas taxameter sluta på runt 400 km per dag. Idag är den siffran 150, om det är en bra dag. Muawya tjänar runt 100 shekel om dagen (under 200 svenska kronor), av dessa går 70 % till försäkringar, skatt, reparationer på bilen och bensin. Resterande 30 shekel ska räcka till att försörja honom, hans fru och två små söner.

Muawya är trött på livet i Palestina och vill flytta till något annat land där han kan få en dräglig tillvaro. ”Den dag mina barn vill studera på universitetet, vad ska jag säga då? Jag har ingenting att ge dem här.”

Som många andra här i Tulkarem frågar Muawya mig om Sverige, om jag tror att han skulle kunna få bo där. Med skammen brännande tvingas jag krossa hans illusioner om mitt land som här har rykte om sig att vara så solidariskt med palestinier och andra utsatta folk runtom i världen. Det solidariska land som idag skickar tillbaka irakier till brinnande krig.

Mohammed

Mohammed är 11 år och bor med sin familj i ett vackert hus mitt i Tulkarem. Bredvid det vackra huset står en ruin som varje gång Mohammed tittar ut genom sovrumsfönstret påminner honom om den svartaste dagen i hans liv. När Mohammed var fyra år bombade den israeliska armén grannhuset sönder och samman och Mohammed såg allt som hände. Han chockskadades svårt och nu, sju år senare, lider han fortfarande av sina skador. Familjen har sökt behandling men läkarna säger att det inte finns något de kan göra. Mohammed har varit i London två gånger och besökt sin storasyster som bor där. Han älskar staden, visar alla gäster foton och en videofilm där han besöker London Bridge, Big Ben och House of Parliament, går i affärer, åker tunnelbana och pariserhjul. Varje morgon när Mohammed vaknar ber han sina föräldrar om att få åka tillbaka till London.

Mo’tasem

Mo’tasem arbetar på ungdomscentret i flyktinglägret Tulkarem Camp. Mo’tasem är en man med humor och värme, som alltid gör sitt yttersta för att ta hand om gäster som besöker centret och månar om barnen där som en far. Han är mycket stolt över flyktinglägrets fotbollslag och visar gärna filmer och bilder med lagets matcher. Han försöker lära sig engelska på egen hand för att kunna kommunicera med omvärlden via Internet.

Mo’tasem skottskadades fyra gånger under den andra Intifadan, palestinska upproret, år 2000. Han sattes också i fängelse, enligt egen utsago utan att ha gjort något men han anklagades för att ha kastat sten. Som många andra ställdes han inför militärdomstol och han säger själv att rättegången var uppgjord från början. Mo’tasem dömdes först till 20 månaders fängelse men i slutet av den perioden förlängdes hans straff till ytterligare 20 månader. Först om tio år kommer han att kunna söka tillstånd att lämna Tulkarem för att till exempel resa till Nablus, en närliggande stad.

Samar

Samar är min bästa väninna i Tulkarem. Hon är en person med stort hjärta och en enorm omtänksamhet, vilket inte är lätt i ett land där så gott som alla människor lider och är i behov av hjälp.

Samar har länge varit kontaktperson för följeslagarna och är också medlem av EAPPI:s (följeslagarprogrammets) lokala referensgrupp. Hon känner nästan alla i Tulkarem och är en ovärderlig källa till information och nya bekantskaper.

Samar är 30 år, yngst av sju syskon och bor med sin mor. Vi pratar om fördelar och nackdelar med stora respektive små familjer och jag förstår att Samar har ett starkt socialt tryck från hela sin släkt, som förväntar sig att hon ska förbli hemma och ta hand om sin mor. Själv vill hon bo ensam, ta ansvar för bara sig själv som omväxling. Samar är arbetslös sedan en tid tillbaka och söker med ljus och lykta efter ett nytt jobb. Häromdagen glittrade hennes ögon när hon kom hem till oss, hon skulle på en arbetsintervju. Problemet var att jobbet fanns i en liten by långt från Tulkarem dit det är mycket svårt att ta sig. Samar skulle behöva åka hemifrån mitt i natten för att komma i tid till arbetet. Men det här jobbet är bättre än inget jobb och Samar bestämmer sig för att försöka. Efter några dagars resande fram och tillbaka är Samar utmattad. Arbetsgivaren meddelar att hon hellre vill anställa en kvinna från byn eftersom Samar inte kan arbeta sena kvällar. Samar är tillbaka på ruta ett.

Alaa

Alaa är 32 år och en av grundarna till Dar Qandeel, ett ungdomscenter i Tulkarem. Kärnan i Dar Qandeels arbete är att bevara och utveckla det palestinska kulturarvet. [1] 

Alaa är skådespelare, konstnär och skriver sånger till Dar Qandeels musikgrupp. Sångerna handlar om Palestina, om kulturen och värdigheten men också om livet under ockupation. De förmedlar en känsla av stolthet över det palestinska folket i den mycket förnedrande och nedbrytande situation som ockupationen är.

Alaa berättade om när han åkte till Amsterdam för fem år sedan för att delta i ett teaterprojekt. På kvällen gick han och vännen Ghassan ut för att äta. Ghassan var orolig att de skulle gå vilse och ville helst stanna på hotellet men Alaa försäkrade honom om att han skulle hitta tillbaka. Han hade två riktmärken; en skylt bredvid hotellet med en vacker kvinna som lutade ansiktet i ena handen och log förföriskt, och så byggnaden alldeles under skylten. De gick till en restaurang, åt och skulle sedan gå hem för att sova. Plötsligt var Alaa inte så säker på vägen längre för nu såg han skyltar med vackra kvinnor överallt, och alla byggnader såg likadana ut som den han hade sett vid hotellet. Hela natten letade de, frågade folk som inte svarade dem utan bara vände bort blicken. Till slut, klockan fyra på natten, satte de sig ned på trottoaren och sov. När de vaknade var det morgon och de såg sitt hotell tvärs över gatan. ”Min Gud hjälpte mig”, förklarade Alaa. Som vi skrattade åt Alaas första möte med Europa, hans träffsäkra beskrivning av en västerländsk storstad där allt ser likadant ut och ingenting är som i Palestina.

Alaa har ett stort foto uppsatt på kylskåpet, av sig själv vid en kanal i Amsterdam. Han sträcker sina armar mot den gråmulna himlen och hans ansikte har ett uttryck av total lycka och frihet. Det fotot griper tag i mig på ett sätt som få andra bilder har gjort. Blicken i Alaas ögon när han pratar om hur han dansade i regnet längs med kanalerna kommer att stanna hos mig för alltid.

Det här är några av de människor som har bjudit in mig i sina liv och gett mig förtroendet att berätta om dem för andra långt borta i Sverige. Gemensamt för dem alla, oavsett om de är akademiker, bor i flyktingläger, säljer tuggummipaket på gatan, kör taxi eller spelar musik, är att de lever under ockupation. Några har gjort det hela sitt liv medan andra minns tiden innan. Oavsett vilket, klandrar ingen av dem människor i andra länder. De säger att vi alla är människor som lyder under våra politiker. Politiker som de anser har glömt Palestina. Som en av mina vänner uttryckte det: ”Vi känner att människor i andra länder stödjer oss i vår situation. Det är inte folket som är problemet, det är deras regeringar. Världen är inte tillräckligt medveten än, därför gör inte politikerna något. Ju fler som berättar, desto fler vet och kan kräva förändring.”

Problemet är media, säger många: ”Vi förstod för sent vilken betydelse media har för den allmänna opinionen. Vi trodde att människor i andra länder visste vad som pågick här.” Israel har makt att föra fram sin sanning. Om palestinier hör man mest självmordsbombare, terrorister, fundamentalister. Väldigt lite berättas om det dagliga livet med checkpoints, rörelserestriktioner, nattliga räder av israeliska soldater, mark som beslagtas, hus som rivs, lamslagen ekonomi. Inget berättas om palestiniernas styrka, vänlighet, generositet och stolthet över sitt land och sitt folk.

När jag åkte till Palestina, till Tulkarem, till resten av mitt liv, visste jag att jag inte skulle komma tillbaka hem till Sverige som samma person. Det kändes bra, och skrämmande. För att det okända alltid är skrämmande. Nu är jag inte rädd längre. Nu är jag bara glad och evigt tacksam för allt jag fick uppleva och vad det gav mig. Det har varit svårt men det har framför allt varit underbart. Jag kan nog aldrig sätta ord på vad den här tiden i Palestina har betytt för mig.Johanna Wallin,
Oktober 2007

I Tulkarem finns två flyktingläger, Nur Shams (Solens ljus) och Tulkarem Camp som är det största av dem. Läger är ett mycket missvisande ord, det är mer som ett avskilt, nedgånget bostadsområde där drygt 16 000 av Tulkarems invånare bor på 1 kvadratkilometers yta. De är ättlingar till flyktingar som kom redan under det första israelisk-arabiska kriget 1948 från Haifa och andra orter i det som idag är Israel. Många pratar ännu drömmande om sina hemorter, dit de inte har möjlighet att återvända.

Atmosfären i Tulkarem Camp är helt annorlunda än i Tulkarems stadskärna. Det är trångt, smutsigt, trasigt och fullt av barn som springer på gatorna. Barn med glada skratt men också barn med knivar, barn som lärt sig att livet inte är tryggt eller säkert. Så gott som nattligen gör den israeliska armén räder in i lägret, ibland bara för att patrullera och, enligt invånarna, provocera. Ibland förstör de hus och hem för människorna i flyktinglägret. Andra gånger för de bort män som återvänder efter ett par dagar eller veckor, eller inte återvänder.

I Tulkarem Camp finns ett ungdomscenter där två män, Mo’tasem och Talal, arbetar helt oavlönade. Till ungdomscentret hör också ett fotbollslag, Markaz Shabab Tulkarem, som spelar i palestinska division ett. Stolt pekar föreståndaren på ett stort glasskåp fullt med prispokaler som laget har vunnit i olika turneringar.

En eftermiddag får jag följa med på fotbollsmatch; Markaz Shabab möter Ramallah, en närliggande stad, på fotbollsplanen mitt i Tulkarem. Jag och min kollega Hayley från England är de enda kvinnorna och när vi går in på arenan väcker vi stor uppmärksamhet. Nog för att vi kommer från Europa men ändå; kvinnor på en fotbollsmatch! Snart blir vi i alla fall välkomnade av både domare, spelare och åskådare. Vi får komma ner till spelarbåset och följa matchen tillsammans med lagets mest hängivna supporterkrets.

Både läktaren och hustaken runtomkring är fulla av pojkar och män i alla åldrar, som skriker av glädje när Markaz, Klubben, som laget kallas, gör sitt första mål. Det är en tuff match, Ramallah bjuder hårt motstånd och ett par spelare ur varje lag får gå av planen med smärre skador. Men stämningen är hjärtlig rakt igenom; spelarna tar hand om varandra oavsett lagtillhörighet. När Markaz gör mål nummer två vill jublet aldrig ta slut. Åskådarna hoppar upp och ner, kramar varandra och utbrister: maa shaallaa, fantastiskt!

En av spelarna heter Islam, är 16 år och pratar sjungande skånska. Han bor i Sverige men är född i Tulkarem och familjen kommer hit om somrarna. Hemma i Sverige spelar Islam i IFK Hässleholm och på sommarlovet i Markaz Shabab. Jag frågar hur det är att spela här jämfört med i Sverige och Islam säger att det är tufft, de är bättre här. Fast omständigheterna är svåra, tillägger han. Planen är mycket sämre, laget har svårt att samlas för träning och ibland kan de inte spela matcher på grund av att de stoppas i någon av alla checkpoints, vägspärrar, som finns mellan så gott som alla palestinska orter och där israeliska soldater kollar alla ID-kort och tillstånd. Saknar man tillstånd att lämna sin stad eller tillhör fel kategori för dagen, vilket oftast är män under 35 års ålder, får man inte passera.

Islam säger att killarna i laget är bland de bästa i hela Palestina och har vunnit ligan flera gånger. Han önskar att de kunde få stöd utifrån för att ha möjlighet att utvecklas ännu mer och få resa till andra länder och spela, till Sverige allra helst. Fotbollen är det största i deras liv, genom fotbollen blir de någon, någon annan än en flykting i sitt eget land.

Mot slutet av matchen får Islam spela och innan någon vet ordet av har han gjort mål. Strax därefter strömmar åskådarna ut på planen, kramar om spelarna som tar sina väskor och går hem till flyktinglägret tillsammans med sina fans, som i de flesta fall är deras familj, vänner och grannar. De går genom Tulkarems snirkliga gator där det nu är folkfest. Bilar och bussar tutar, folk hänger ut genom fönstren för att ropa hyllningar till laget. Flyktinglägrets stolthet Markaz Shabab har kammat hem ännu en seger.

Johanna Wallin, Tulkarem augusti 2007. 

Att bo i Tulkarem, Palestina, är att ha den israeliska ockupationen ständigt närvarande, men ändå på avstånd. Inne i staden myllrar det av människor, djur, taxibilar, ljud, lukter. Folk hälsar till höger och vänster, undrar var jag kommer ifrån och vad jag heter. Många tackar mig för att jag är här. Vem jag än besöker serveras jag kaffe, te, läsk. Vi delar alltid ett glas vatten tillsammans, det känns fint på något sätt, som en symbol för att vi är vänner.

Tulkarem bjuder ett vänligt kaos som efterhand börjar invagga mig i ett bedrägligt lugn. Visst ser jag muren som ringlar sig fram precis utanför staden, jag ser bosättningen bredvid den, men jag väljer att inte titta ditåt. Visst hör jag skottlossning eka i den mörka, ljumma natten, men jag försöker att inte lyssna.

Det är lätt att tro att människor har det ganska bra här i sin stad, med vänner, grannar och familj runt knuten. Men runt knuten väntar också ockupationen, manifesterad i en vägspärr, ett stängsel, en mur. Manifesterad i ekonomisk kris, arbetslöshet, instängdhet. Manifesterad i ett förstört hem, en fängslad son, en bortförd make. Alla pratar om konflikten mellan Israel och Palestina, om vad Israels ockupation gör med människor, i det lilla och i det stora. Kvinnor, män, barn, alla har många historier och allt de vill är att berätta, att vi som kommer utifrån ska förstå. Allt jag kan göra är att lyssna, och skriva.

Från människa till misstänkt

Så är jag här, i Tulkarem på Västbanken. Efter en lång, skakig, varm bussfärd på dammiga grusvägar anländer jag tillsammans med Hayley från England och Magne från Norge, till staden som kommer att vara vårt hem under de närmaste tre månaderna.

Tulkarem ligger i nordväst, inte långt från den israeliska gränsen. Inte långt från havet, dit jag längtar intensivt efter att ha tillbringat några veckor i stekhet sol. Men mellan havet och Tulkarem finns muren. Ska palestinier ta sig igenom behöver de särskilt tillstånd. Att få tillstånd är komplicerat och de palestinier jag mött beskriver det som en mycket förödmjukande process, inte direkt något man gör för en dag på stranden. På andra sidan finns dessutom ingen transport utöver en buss som trafikerar en del av sträckan till Natanyah, en israelisk kuststad. Bussen går varannan timme.

Tulkarem är en traditionell handelsstad som tillhör område A, dvs. är formellt kontrollerad av PA, den palestinska myndigheten. Det innebär bland annat att israeler, av sin egen regering, är förbjudna att besöka staden. Tulkarems invånare talar om de tidigare täta kontakterna med israeler som kom för att handla varor till lägre pris och reparera sina bilar, medan många palestinier arbetade inne i Israel och brukade mark på andra sidan Gröna linjen [1]. Sedan andra Intifadan (palestinska upproret) 2000 och i synnerhet sedan muren byggdes runt staden under 2003-2004 finns inget kvar av dessa kontakter och av Tulkarems tidigare industrier märks inga andra spår än övergivna huskroppar. Många invånare kallar muren för tredje Naqba, Katastrofen, efter det första israelisk-arabiska kriget 1948 och sexdagarskriget 1967 då Israel ockuperade Västbanken, Gaza och östra Jerusalem.

Trots sin svaga ekonomi är Tulkarem fortfarande en livlig, tätbefolkad stad med en stor frukt- och grönsaksmarknad, falafelstånd i varje gathörn, kaféer, affärer av alla slag, en uppsjö gula taxibilar och minibussar, överallt palestinska flaggor som vajar i den fuktiga bris som kommer in från havet, överallt människor som hälsar oss välkomna och besvarar våra artighetsfraser på knagglig arabiska med stora, varma leenden. Ahlan wa-sah’lan, you are welcome.

Vi bor i ett hus med två sovrum, ett vardagsrum, badrum, kök och så husets hjärta, uteplatsen och den lilla trädgården där svenska blommor blommar. Bredvid vårt hus finns resterna av det som tidigare var stadens polisstation, idag en sönderbombad ruin.

Vi har just avnjutit dagens sista böneutrop från moskén tvärs över gatan, mörkret har fallit och runtom i staden hörs musik blandad med skottlossning. Det är från ett av de många bröllopen, det vet jag men lyssnar ändå med ett lite spänt öra – är det korta, enstaka salvor eller blir det fler, tystnar musiken? Då kan det betyda allt annat än fest och skratt.

Checkpoint watch

Mitt livs första checkpoint watch. Jibara eller Alras som den också kallas, ligger en knapp mil utanför Tulkarem och är en av tre checkpoints som vi ska bevaka under vår tid här. Muren var skakande nog att se men det är ändå mötet med denna checkpoint som får mig att inse vilka sår jag kommer att bära med mig i min själ efter dessa tre månader som ekumenisk följeslagare. Och framför allt inser jag vilka djupa sår de människor bär som tvingas passera ut och in ur checkpoints dag efter dag under hela sina liv.

Vid ankomsten räknade vi antalet bilar till 30 stycken, alla stod stilla i hettan. En soldat kom fram till oss, en ung israelisk man med glasögon och en vänlig uppsyn som stod i stark kontrast till kängorna, uniformen, hjälmen och automatvapnet i hans hand. Han frågade vad vi gjorde där och när han vi svarade att vi var där för att observera pekade han ut befälet som vi skulle vända oss till om vi hade några frågor.

Bakom soldaten stod hans lika unga kollegor, som skrattade och tittade mot oss, bestämde sig för att vi var värda lite aktivitet från deras sida och så rörde sig bilkön framåt. Tjugo minuter senare var alla 30 bilar igenom checkpointen och 50 nya väntade i en kö som ringlade sig bortom vägkurvan. Nu vinkade soldaterna fram två bilar i taget, undersökte passagerarnas identitetshandlingar och i vissa fall bilarnas innehåll. De flesta släpptes igenom, men inte alla. Ordern för dagen var densamma som under föregående dagar: inga män mellan 16 och 35 får lämna Tulkarem, Jenin och Nablus. De män som tillhörde den kategorin fick stiga ur bilarna och börja den långa vandringen tillbaka, eller kanske över slingriga bergsvägar där inga soldater väntade på att stoppa dem. Många besvikna men mer resignerade än upprörda, inga hårda ord yttrades, inga arga blickar på oss som stod där i våra västar utan att kunna göra något. Order är order, även för oss följeslagare.

Då och då kom människor till fots, främst kvinnor, som till synes oberörda men med oro i ögonen stannade tjugo meter från soldaterna, med id-korten i handen väntade på att ropas fram en i taget och förhoppningsvis få gå igenom. Väl på andra sidan återupptog de sina samtal, sin vandring mot nästa vägspärr.

Det var svårt att stå där vid sidan av, stå där och se hur bilkön började röra sig, hur soldaterna med ett ständigt vakande öga på oss lät palestinierna köra fram, kontrolleras, till slut släppas igenom. Under den timme vi var där flöt allt på ganska bra. Men när vi hade åkt? Innan vi kom? Alla timmar, dagar, år, som palestinier kör eller går genom checkpoint efter checkpoint, radas upp, visar sina pass, ber att få passera från en av sina städer till en annan av sina städer. Som om de begått ett brott bara genom att födas i det här landet.

Hemma i trädgården igen önskade jag att jag aldrig kommer att vänja mig vid detta ständiga, vardagliga förtryck, aldrig bli oberörd av vad som sker här. Aldrig bli blind för vad jag ser med mina egna ögon. 

It’s procedure

I gryningen dagen därpå går vi till Deir al-Ghussun, en grind som öppnar klockan sex på morgonen för att släppa igenom bönder som har mark på andra sidan det stängsel som här fungerar som ställföreträdande mur. Runtomkring ser det ut som en militärförläggning, med betonghus, metalldetektor, taggtråd och en asfalterad väg för militärfordon som skär rakt igenom det vackra, av olivträd klädda landskapet.

Den här dagen öppnar grinden som den ska, klockan sex, för att hållas öppen i en och en halv timme. En i taget passerar männen med sina papper i handen, då och då kommer någon åkande i traktor eller på åsna. Allt är ganska lugnt, visserligen obehagligt att se hur männen behandlas av soldaterna men de kommer igenom till slut och möts på andra sidan, fortsätter som om inget särskilt hänt. Det har det inte heller, för dem är detta vardag.

En man släpps dock inte igenom grinden. Han hålls kvar, får sätta sig på marken tio meter från soldaterna och vänta tills alla andra har försvunnit. Kvar finns bara vi tre följeslagare och när vi frågar varför mannen inte tillåts passera säger en av soldaterna att han inte kom tillbaka i tid igår. Men han tog sig ju tillbaka till Tulkarem, han kom därifrån nu. Det spelar ingen roll, han bröt mot avtalet, som soldaten uttrycker det. Nu måste han ansöka om nytt tillstånd. Troligt är att han inte kommer att få något.

Soldaterna kommer och stänger gallergrinden närmast oss. Med mycket allvarliga miner låser de och vänder tillbaka. I anslutning till den nu låsta grinden finns inget staket, man behöver bara ta två steg åt sidan så är det fritt fram att gå runt grinden. Ändå gör ingen det. Kanske är de rädda för att det skulle bli konsekvenser.

En militärbil kör upp vid sidan av mannen, vänder så att vi inte längre kan se honom. Allt vi ser är två par militärkängor som närmar sig mannen och står stilla en lång stund bredvid honom. Så plötsligt gör han en snabb rörelse framåt så att vi kan se hans överkropp. Han har ögonbindel och händerna är bakbundna. Vi ropar till soldaterna, kräver att de ska komma fram till oss där vi står vid det stängsel som inhägnar hela området. Vi frågar varför mannen behandlas på det här sättet, vad som kommer att hända med honom. Han ska transporteras till en annan checkpoint. Varför med ögonbindel och bakbundna händer? ”It’s procedure”, blir svaret.

En förmiddag som alla andra

Vi åker till Anab, en checkpoint utanför byn Anabta en bit från Tulkarem, där hettan är i det närmaste olidlig. Det är tidig förmiddag och från solen finns inget skydd, ingen skugga för oss eller för de palestinier som måste ta sig igenom här för att komma till Nablus eller någon av byarna som omger Tulkarem. Trafiken flyter på, bilarna passerar i en ganska jämn ström. Inga särskilda order idag, alla kan lämna staden.

er, se hur soldaterna gestikulerar åt mitt håll. Jag fortsätter skriva, skriva att sju män från

När vi kommer fram till checkpointen sneglar soldaterna mot oss, ropar mellan sig och tillkallar befälet som frågar vilka vi är och sedan lämnar oss efter några ord på hebreiska till de soldater som sitter närmast i vägspärren. De är uppenbarligen inte oberörda av vår närvaro, varje rörelse vi gör noteras; igen den där makten jag inte vill behöva ha. Makten att ta upp min anteckningsbok, skriva ned vad som händ n olika bilar och bussar får stiga ur, lyfta på tröjorna och visa att de inte bär på några vapen, ställa sig vid vägkanten och en i taget föras till militärbilen där de kroppsvisiteras och förhörs. Jag frågar soldaten närmast mig varför, det är ju inga särskilda order idag, alla ska få passera. Befälet vill förhöra dem, svarar han. Varför? En axelryckning till svar. När de palestinska männen har förhörts frågar vi dem varför, de svarar att alla unga män från Tulkarem förhörs. Idag eller just nu, det vet ingen. Jag undrar om vår närvaro har gjort soldaterna irriterade, om det är vårt fel att männen förhörs.

I gruset vid mina fötter ligger några tomma hylsor och blänker i solen. Det var här, där jag står, som en man dödades förra veckan. Han öppnade eld mot soldaterna och de svarade, säger officiella källor. Andra säger att soldaterna sköt honom till döds så snart han kom fram till checkpointen och sedan sköt omkring sig för att skingra folk som hade gripits av panik. Allt vi vet är att mannen är död och soldaterna som står här idag kallar honom en terrorist. Högt över våra huvuden svävar en fågel, en örn tror jag att det är. Den står blickstilla i luften, länge, ser ner på oss och rör sig sedan från ena sidan checkpointen till den andra. Fri.

Vid nästa checkpoint, Beit Iba, råder full aktivitet. Det finns kaféer, små affärer och marknadsstånd i anslutning till vägspärren och den terminal där fotgängare passerar i gångar, en och en, genom järnsnurror fram till soldaterna. Jag kan inte låta bli att associera till boskapsfållor och jag ryser i värmen.

Det vimlar av människor och bilar, vägdammet yr, solskenet är bländande och det är svårt att få någon överblick. Jag känner mig väldigt liten. Här finns bara vi fyra, hur ska vi kunna hålla koll på att trafiken flyter någorlunda, att de som kommer till fots får passera, att ingen blir anhållen och får sitta i upp till tre timmar i den inhägnad som står vid sidan av soldaternas bås. Idag är en lugn dag, säger min mer erfarna följeslagarvän. Jag bävar för att komma tillbaka hit en annan dag.

På väg i taxin till Tulkarem pratar jag med en kvinna som har sin treåriga systerdotter i knäet. Flickan är varm och trött men inte rädd för soldaterna, hon har varit med förr. Kvinnan berättar med glad röst att hon nästa månad ska åka till USA där hennes man bor, hon ska arbeta på ett sjukhus. Ett nytt liv, säger jag. Ja, säger hon och ögonen glittrar. Hon ber om ursäkt för sin engelska, jag för min arabiska. Det är ett vackert språk som jag vill lära mig. Hon instämmer, arabiska är vackert och Palestina är ett vackert land. Inte Israel, säger hon, israelerna är alltid arga, har alltid vapen i hand. Jag säger att jag har träffat israeler som inte är så, som tycker att det som görs mot palestinier i deras namn är fel. Jag säger att i mitt land och i de andra följeslagarnas länder, finns många judar som arbetar för fred mellan Israel och Palestina. Hon nickar, först lite tvekande men sedan eftertänksamt.

Vi passerar Anab checkpoint igen och vår taxi vinkas förbi. Åt andra hållet, ut från Tulkarem, är bilkön tre gånger så lång som under den dryga timme vi tillbringade där.

Jerusalem/Al Quds

Tillbaka i Jerusalem sköljer allt plötsligt över mig och jag gråter, utan att kunna hålla tårarna tillbaka. Jag sitter i denna vackra stad där turister från hela världen flanerar gatorna och är tröstlös. Jag gråter för Palestina, för människorna jag mött, de stolta, starka, gästvänliga, omtänksamma människorna som kämpar för sina liv. Det känns som om hjärtat ska brista och jag kan för mitt liv inte förstå hur de orkar. Jag kan inte heller förstå hur israeler orkar vara så rädda, för ett folk som är grannar och människor precis som de. Jag förstår hur deras rädsla skapas, jag förstår det mer än väl, precis som jag förstår vad rädsla kan göra med människor. Men inte hur människor kan blunda för vad de gör, eller låter sina ledare och landsmän göra, mot sin nästa i rädslans namn.

Kanske förstår jag att det kan bli så när människor inte möts, när allt den ena sidan ser är beväpnade soldater medan den andra får lära sig att de måste skydda sig mot potentiella självmordsbombare. Men idag kan jag inte vara förstående, idag kan jag bara gråta för Palestinas folk. Jag vill skrika ut till världen, ruska om tills vi alla vaknar ur den här mardrömmen som har tillåtits pågå i 40 år. Vi har ingen rädsla att gömma oss bakom, vi har ingen mur som skymmer vår sikt eller soldater med vapen i hand som förbjuder oss att möta människorna på andra sidan. Vi, världen, ser men blundar. Mitt hjärta är tungt av skam.

Hopp

I Jerusalem möter vi den palestinske evangelisk-lutherske biskopen Munib Younan, ordförande för EAPPI:s lokala referensgrupp och en av de kyrkoledare i Israel och Palestina som inbjudit oss ekumeniska följeslagare. Han talar om den aktuella situationen på Västbanken och i Gaza. Med sorg i rösten konstaterar han att läget är mycket allvarligt och att konflikten mellan Hamas och Fatah gjort att fokus flyttats från vad han menar är den centrala konflikten, den mellan Israel och Palestina. Biskop Younan talar om medlingsförsöken som pågår, där han och andra kyrkans män är involverade. Han vittnar om hur palestinier sörjer över bröder som vänder sig mot bröder, över ett folk som nu är splittrat. Jag sörjer med dem. Som biskop Younan så tydligt skildrar pågår ockupationen fortfarande med samma intensitet som under de senaste 40 åren, men nu mycket mer i det tysta. Överallt på Jerusalems gator vajar flaggor med en hebreisk symbol och orden ”Jerusalem 40 years of reunification”. Man firar att staden, i Israels ögon, varit enad i fyrtio år. [2]

Vi möter också Angela Godfrey från ICAHD, Israeli Coalition Against House Demolitions. ICAHD är en ickevåldsgrupp som ursprungligen startades för att protestera mot Israels husrivningar på ockuperat område. Numera arbetar ICAHD även med aktioner mot beslagtagning av palestinsk mark (s.k. land grabbing), bosättningar, vägblockeringar, byggande av vägar som palestinier är förbjudna att använda, ekonomiska restriktioner och andra uttryck för vad de kallar Israels policy för avstängning och separation. ICAHD arbetar nära lokala palestinska organisationer både i aktioner och i sitt informationsarbete för att medvetandegöra det israeliska civila samhället genom filmer, föredrag, utställningar och kulturella evenemng. De satsar särskilt på att nå de israeler som inte tar del av någon kritisk information om grunderna till konflikten eller ockupationens konsekvenser.[3]

Angela Godfrey är en israelisk-brittisk kvinna som talar med samma ilska och sorg som jag känner om ockupationen och vad den gör med båda sidor, med Israels folk såväl som med Palestinas. Hon tar oss med på en busstur runt Jerusalem, en tur mycket olik den som de öppna sightseeingbussarna fulla med turister gör. Vi får se baksidorna av denna vackra stad, och de är många.

Först åker vi till Nof Zion, en ny bosättning som ligger uppe på några kullar med en polisstation alldeles bredvid. Från det nybyggda, massiva bostadsområdet som enligt de färgglada reklamskyltarna snart kommer att innehålla en country club, shoppingcenter, hotell, synagoga, dagis och skola har bosättarna god överblick över den palestinska befolkningen i dalen nedanför. Från kullarna ser man också muren ringla sig fram genom landskapet, som en orm smyger den sig obönhörligt fram.

Som Angela påpekar finns det inget som antyder att de som skaffar hus här, till förmånliga priser, köper in sig på palestinsk, ockuperad mark och därmed bryter mot internationell lag. Angela säger att ju fler som flyttar in från andra delar av världen, desto mer mainstream blir bosättarrörelsen och desto större politisk makt får de. Hon pratar om en av Israels regering sanktionerad, systematisk inflyttning av bosättare på strategiskt viktiga platser och områden med bördig mark, vattenkällor m.m. Genom bosättningarna splittras också den palestinska befolkningen i små enklaver. Om muren har hon samma åsikt; den byggs där det är mest ekonomiskt och strategiskt fördelaktigt. Vore det verkligen en säkerhetsfråga skulle muren byggas på 1967 års gränslinje, inte inne på palestinskt område som den gör till 80 %[4].

Nästa bosättning är Ma’ale Adomim, en enorm skapelse som ter sig närmast grotesk där den ligger mitt ute i öknen, med västerländska hus, gator och shoppingcenter, prunkande rabatter som kantar gatorna med blommor i sprakande färger och välklippta gräsmattor. Den första tanke som slår mig är att detta är inte tillfälligt, detta är en hel stadsdel som byggts upp för att stanna.

I checkpointen vid entrén till bosättningen sitter män i jeans och t-shirt med vapen i hand. De bär inte uniform, alltså är de inte soldater. Är de bosättare?

I varje rondell finns blomsterarrangemang med varsitt uråldrigt olivträd i mitten. Enligt Angela har dessa träd ryckts upp från palestinsk mark av armén och säljs i Israel tillsammans med många andra lika uråldriga olivträd för tusentals kronor.

På vägen till Ma’ale Adomim passerar vi flera beduinläger, där människor bor i små plåtskjul. Kontrasten kunde inte vara mer talande.

Angela tar oss till ett av ICAHDs projekt, ett sommarläger dit människor kommit från hela världen för att bygga upp hus som raserats av den israeliska armén. Känslan när jag ser amerikaner, tyskar, britter, skandinaver och israeler bära brädor och lägga cement i den obarmhärtiga värmen går inte att beskriva. Äntligen lite hopp, tänker jag.

Jag talar med Angela Godfrey om hennes bakgrund och hur hon kom att engagera sig mot ockupationen och för en rättvis fred när så många andra inte verkar se vad som pågår. Hon säger att israeliska ledare planterar rädsla hos medborgarna och skapar en situation som både israeler och palestinier förlorar på. Att förändra den situationen till en som både folken vinner på, kan bara göras genom icke-våldsmotstånd. Angela säger att hon vägrar betraktas som en fiende och förklarar att hon är för livet  och för fred, inte för/emot Israel eller Palestina. ”Om man älskar livet, hur kan man då se på medan människor berövas allt som möjliggör ett värdigt liv?”

Johanna Wallin

Juli 2007